Paus

Nu är det så att jag har så sjuuuuukt mycket i skolan hela veckan och har verkligen inte tid att skriva något kapitel så förmodligen kommer det ut ett i helgen. Ville bara säga det så att ni slipper gå in utan att det har kommit ut nåt.... de e ju lite trögt? ;) Så i helgen borde det komma ut 1 eller 2 st!! Ska försöka göra de kapitlen mer dramatiska!


Hatar verkligen skolan när den är som värst...-.-

Bara för det så lägger jag in massa bilder ist! :D

Måste dock säga att jag saknar Eric enooormt i Mello....:/

Har ni några/någon favorit? :))

 Mina är Loreen & Molly! ;)

Kapitel 36

Mina två allra bästa vänner hjälpte upp mig på det stora flaket. Jag tog en plats och höll i mig i "staketet" så att jag inte skulle trilla och göra bort mig helt. Förmodligen skulle det se ganska roligt ut om vi kommer där jätteglada och så helt plötsligt trillar jag bara ner. Nej men usch! Så får jag inte tänka just nu.

Jag hoppade till när jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om - Malin.

- Redo för att ta studenten!? Jag kunde se hur det lyste i hennes gröna ögon.

- Som fan! Svarade jag henne.

Malin log brett,gav mig en kram och ställde sig bredvid mig.

- Okej studenter, är ni redo!? Hörde jag lastbilschauffören säga i en högtalare.

Han fick inget direkt svar, utan bara en massa jubel.

Lastbilen började sakta rulla ut på stadens gator, vi var i det flaket som åkte först.

- Okej, på tre så sjunger vi? Ropade Oskar - en i min klass.

Alla nickade.

-1...2...3

"För vi har tagit studenten för vi har tagit studenten för vi har tagit studenteeeeen, fy fan vad vi är bra!"

Sjöng vi om och om igen för full hals. Enligt mig så var det inte så jättefint direkt, men vad spelade det för roll egentligen?

- Linnea där är Eric! Malin klappade mig på axeln och pekade sedan där Eric stog.

Min blick följde hennes arm tills jag såg honom. Mitt hjärta stannade som vanligt. Vi mötte varandras blickar. Eric satte sin hand för hans mun en lång stund sedan "kastade" han iväg den som en slängpuss.

Jag kunde känna Erics slängpuss mot mina läppar och slängde sedan iväg en till honom. Han log ett leende så att man kunde se hans tänder.

Jag kände hur Malin kollade på mig så jag kollade tillbaka på henne.

- Ni är ju bara för söta!

Det värmde till i hela kroppen när hon sa det, och det kunde hon tydligt se. Förmodligen såg alla det.

                                                                           *

Jag hoppade försiktigt av flaket och sökte efter Eric med min blick. Tillslut hittade jag honom, och han hade sätt mig. Han slängde ut sina armar åt båda sidor och jag sprang så fort jag kunde mot honom. När jag kom så pass nära honom stängde han in mig i hans armar och jag slängde mina runt honom. Jag skulle kunna vara här i Erics famn i evigheter, men vi blev avbrutna.

- Eric och Linnea, kolla hit!!

Jag kunde inte låta bli att kolla vem det var och jag blev inte så förvånad när jag såg vem det var heller. En journalist. Eller nej inte en, det var flera! Jag kollade oroligt mot Eric, han tog tag i min hand och drog med mig till ett ställe lite längre bort. Då skymtade jag någon person i vit klänning och blont hår komma springades mot journalisterna. Jag stannade Eric och vände mig snabbt om. Det var Malin.

- Men kan ni inte lämna dem ifred för i helvete!? Skrek hon åt dem. Innan journalisterna hann reagera sprang hon mot mig och Eric som stog och var alldeles häpna. När hon hade närmat oss och saktat ner farten lite sade Eric till henne

- Wow!

- Jag vet! Sade hon lite kaxigt och drog sina fingrar genom sitt hår. Men på skämt förstås.

- Ja jag skulle bara säga hejdå, ska åka hem med min familj nu. Hon gav mig och Eric en varsin kram.

- Ha det så bra nu! Fortsatte hon.

- Absolut, detsamma!

Både jag och Eric vinkade av henne.

- Linnea... Eric pickade på min axel och pekade sedan mot min och Erics familj som kom mot oss.

Jag kollade häpet på Eric.

- Din familj också?

Eric log och nickade.

- Linnea, grattis!! Ropade i princip alla i kör...

- Tack allihop! Jag möttes av varma kramar av alla i båda familjerna.

Eric lade sin arm stadigt runt min midja.

- Jaha, vill ni vara ensamma nu eller? Frågade Erics mamma med ett busigt leende på läpparna.

Jag kände hur jag blev allt varmare i ansiktet och hoppades på att det inte skulle synas.

Erics ögon mötte mina och man kunde tydligt se att han bara ville att det skulle vara han och jag, men istället sade han

- Äh, varför inte allihopa?

De andra log och jag kunde nästan läsa deras tankar. " Yes, äntligen får vi vara med" såg det nästan ut som att alla andra tänkte. Och jag förstog dem, jag och Eric hade verkligen varit för oss själva nästan hela tiden.

- Perfekt, vad sägs om att gå till en lyxig resturang? Föreslog Erics mamma.

- Oj, det behövs verkligen int...

- Det behövs visst! Avbröt Eric mig och log och kysste mig sedan snabbt på munnen.

Vi följde efter de andra som visste var resturangen låg någonstans. Eric bromasade mig lite grann med sin hand på min mage.

- Och du... oroa dig inte vi kommer bli ensamma idag. Jag log så brett som jag bara kunde. Det var ju sant,nu för tiden så var Erics lägenhet mitt hem också. Eric lade sin arm över mina axlar och vi fortsatte att gå ikapp de andra.





PUSS! <3

Kapitel 35

Eric drog ner oss båda i sängen med mig omkramad tryggt i hans famn.

För varje sekund som gick så närmade sig studenten, det pirrade lätt i magen av den känslan. Jag gick på en danslinje vilket jag älskade, eftersom dans är det jag brinner för precis som Eric brinner för musiken. Jag skulle verkligen vilja fortsätta att dansa så länge jag bara orkar och har viljan kvar såklart.

Jag reste mig upp för att kolla hur mycket klockan var. Den var kvart i sju. Nu var det bara en dag kvar tills jag skulle stå på studentflaket!

*

Jag vaknade lite lätt när Eric drog täcket över mig och gav mig en puss på pannan.

- Oj förlåt! Eric såg orolig ut, han började genast stryka sin hand på min panna ut mot håret så att jag skulle somna om igen.

- Haha Eric det gör ingenting! Sade jag med en väldigt trött röst.

Plötsligt blev jag klarvaken,jag var inte alls trött längre och att sova låg så långt bort som möjligt.

Jag slöt mina ögon och när jag öppnade dem igen låg Eric precis bredvid mig med sin arm runt mig.

Tänk, det här var mitt hem nu.Mitt och Erics.

Jag bestämde mig för att sluta mina ögon och det sista jag kände var Erics mjuka läppar mot mina.


*


- Linnea..... Hörde jag Eric säga med sin mjukaste röst samtidigt som han drog bort några hårstrån som låg för mitt ansikte.

Jag öppnade ögonen och ett leende reste sig på mina läppar.Idag. Om bara någon timme.

Det tog ett tag för mig att fatta det. Jag upprepade det flera gånger i mitt huvud men nej, fick fortfarande inte ihop det riktigt.

Jag höll på att sätta mig upp i sängen men Eric stannade mig.

- Vänta....

Jag kollade förvånat på honom. Han log mot mig och lade sin hand bakom mitt huvud och drog det närmare sig så att han kunde kyssa mig. Jag kände hur Erics läppar försvann från mina, jag öppnade ögonen och försöka få dem tillbaka.

Eric stannade mig.

- Jag tror det är bäst att du skyndar dig nu. Han slängde en blick mot klockan. 9.05. Shit! Vi skulle vara där klockan tio!

Jag flög upp från sängen klädde på mig några andra kläder så att jag inte skulle smutsa ner min klänning under frukosten.

Eric låg i sängen och skrattade bara åt mig. Jag såg förmodligen väldigt rolig ut. Jag sprang fram och tillbaka för att hämta massa saker. Jag slängde i mig frukosten och sprang sedan in i sovrummet igen och kopplade in min plattång. Medans jag väntade på att den skulle bli varm sprayade jag i värmeskydd i håret.

Eric lämnade rummet för att gå att äta frukost. Eric behövde nog inte lika mycket tid att fixa sig som mig.

Äntligen! Nu var plattången varm. Jag drog flera drag för att få håret helt platt. Sedan när håret var klart - sminket! Jag tog lite foundation på en borste och drog borsten över hela ansiktet så att jag fick ett fint resultat. Sedan var dags för mascaran. Det värsta som finns att applicera när man är stressad.

- FAN! skrek jag. Jag hade råkat blinka lite för hastigt så att allt hade smetats ut.

Jag sprang in till badrummet för att tvätta bort det utsmetade. Jag mötte Eric i dörren, han stannade mig.

- Ta det lungt Linnea, vi hinner gott och väl. Han kysste mig sedan gick han in i sovrummet för att ta i lite gelé i håret.

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte att sminka mig. Den här gången gick det bättre. Nu, det bästa av allt- klänningen.

Jag tog av mig mina kläder och tog på mig den vita klänningen.

- Eric? Kan du vara snäll och dra upp dragkedjan åt mig?

Eric log.

- Absolut.

- Tack! Sade jag när han hade dragit upp den.

All done!

Nu var det äntligen dags!

- Älskling, jag tror inte jag har sätt någon finare än dig.

Det värmde i kroppen när han sa så till mig. Jag gick till honom, gav honom en ordentligt lång kyss på munnen och flätade in min ena hand i hans hår som spretade åt lite olika håll. Jag lämnade motvilligt Erics läppar. Och den här gången var det Eric som blev besviken.

- Kom så åker vi! Jag tog tag i Erics hand och drog med mig honom ut i hallen.

Vi tog på oss våra ytterkläder och skor och lämnade lägenheten. Vi sprang i stort sätt ner till parkeringen och satte oss i bilen och Eric styrde ut bilen ut på vägen.


*

När vi var framme och hade parkerat bilen gav jag Eric en sista kyss innan jag sprang upp till ett rum vi gemensamt hade kommit överens att samlas i. Eric gick förmodligen ut till gatan för att vänta på släpet vi skulle åka i.

När vi hade kollat så att alla var här och det var dags att gå slängde jag en sista blick i spegeln för att se så att allt såg bra ut. Det gjorde det, klänningen såg bättre ut än någonsin!

Jag tog ett djupt andetag och följde sedan efter alla andra.

Nu - nu var det inte långt kvar.










-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för att ni slängde in lite kommentarer, tack tack tack!!! :D<3

PUSS!<3

Kapitel 34

 Ja ja ja ja ja ja! Jag var så sjukt glad just nu så att jag bara hade lust att skrika ut all min lycka.
Visserligen så hade jag nästan alltid varit mer hos Eric än hemma hos mig men nu var det på riktigt.

- Jaha...antar att det är dags för oss att gå. Sa mamma.

- Nej vänta!

Alla fyra kollade snabbt mot mig. Jag drog undan täcket och tog mig försiktigt upp och gick mot mamma,pappa och Evelina och gav dem alla en varsin kram. Självklart tackade jag dem flera flera gånger.

- Ses imorgon då? Sade mamma till mig med ett leende på läpparna.
- Imor...? Juste! Ja självklart så gör vi det!

Hon syftade på att jag skulle ta sudenten imorgon.

- Ska jag svänga förbi med din klänning i kväll? frågade mamma.

Jag kollade bort mot Eric och svarade snabbt.

- Ehm nej, jag har fått en från Eric, den är så sjukt underbart fin. Jag slängde en blick mot kartongen där båda klänningarna låg och jag kunde inte låta bli att lé stort mot dem.

- Får man se den? Frågade mamma lite försiktigt.

- Absolut! Sa Eric och hoppade upp från fotöljen och tog ut dem från kartongen och lade dom ordentligt på sängen.

- Wow! En till balen också? Mamma stog och stirrade på båda klänningarna och det verkade som att hon tyckte väldigt mycket om dom.

- Yes! Visst är de underbara? Allt tack vare Eric annars skulle jag inte haft dem.

- Verkligen, super underbara. Jasså, Erics förtjänst alltså?

Hon slängde en förvånad men en väldigt glad blick mot Eric.

Eric log med ett stort leende på läpparna och nickade. Sedan gick han närmare mig och lade sin arm runt min midja och kysste min panna.

- Men perfekt! De är ju jättefina, du kommer se ut som en prinsessa i dom. Evelina och pappa verkade hålla med mamma.

- Visst kommer hon!? Utbrast Eric snabbt efter och drog mig närmare honom.

Alla började skratta, sedan gav både jag och Eric dem en varsin kram innan de gick. Jag såg hur Evelina nästan höll på att svimma när Eric gav henne en sådan där härlig kram som han brukar ge mig.

Precis när Eric hade stängt dörren kommer en sjuksköterska in. Hon blev väldigt förvånad när hon såg att jag stog upp.

- Jaha, mår du bättre nu? Frågade hon mig.
- Eh...ja.

- Vad bra, då får du ska du nog kunna åka hem idag! Hon log vänligt mot mig.

Ett leende reste sig på min läppar och jag kollade upp mot Eric som också log.

- Kan vi åka nu? Frågade Eric sjuksköterskan.

- Ja om Linnea mår bra så ska det nog gå bra.

Eric kollade undrande på mig och jag log och nickade.

Eric nickade mot sköterskan.

- Ja men då så, då är det bara att ni åker hem, glöm inte att checka ut också!

- Nejdå, tack! svarade Eric.

- Kom, vi skyndar oss att packa ihop jag orkar inte vara kvar här en enda sekund längre. Sade jag stressat till Eric.

Eric skrattade och lydde min order. Vi skyndade oss att packa ihop och försvann ut genom rummet och checkade ut vid recpetionen.

- Hur kommer vi hem nu då? Frågade jag undrande till Eric. Vi hade ju ingen bil eftersom vi hade åkt ambulans.

Eric suckade.

- Antar att vi får ta taxi, går det bra? Han log mot mig.
- Jadå!


*

När vi kom in till Erics lägenhet, eller ja Erics och MIN lägenhet var det ju nu för tiden, tog jag klänningarna och hängde upp dem noggrant i garderoben. Eric kom och kramade om mig bakifrån och lade sin haka mot min axel.

- Vad ska vi göra Eric? Jag är så sjukt uttråkad.

- Är du uttråkad? Kom då!?

Han tog in mig i hans armar och drog ner oss på sängen.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Så, blev lite tråkigt i början kanske men jag behövde verkligen få ut dom från sjukhuset var verkligen trött på att dom skulle vara där haha.

Behöver mer respons!!! Bara en som brukar kommentera nu för tiden e inte det lite för lite?:))

kom igen kom igen ni kan skriva att det var dåligt också bara jag får kommentarer ;))

                                                                        PUSS!<3

Kapitel 33

Jag kollade förvirrat på Eric. Vaddå en sak till? Var det inte tillräckligt med två fantastiskt underbara klänningar? Tydligen inte.

- Se inte så förvånad ut älskade du, du borde vara glad.

Eric skrattade lite och precis samma sekund som han gjorde det så knackade det på dörren. Eric satte ena handen för munnen och gjorde en förvånad min. Förmodligen så visste han redan att det skulle knacka eftersom hans min såg väldigt tillgjord ut. Jag började bara att as garva.

Eric slängde en liten busig min till mig innan han gick och öppnade. Jag satt och stirrade rakt in i dörren för att få se vem det var som kom. Eric satte handen på handtaget och drog långsamt långsamt ner för att reta mig.

- ÖPPNA!! Jag kunde inte hålla tyst längre utan var tvungen att skrika ut det. Jag skrattade såklart efter så att Eric inte skulle tro att jag var arg eller något.

Eric öppnade dörren. MAMMA ,PAPPA OCH EVELINA!?
Alla tre hälsade glatt på Eric genom en kram. Sedan gick alla tre mot mig och jag slängde ut armarna åt sidan för att ge alla tre en stor gruppkram.

- Åh vad jag har saknat er! Jag kännde hur en liten tår bildades i ögat.

- Linnea, du ska bara veta hur mycket vi har saknat dig!

Sedan såg jag hur mamma försökte smyga sig ur den stora gruppkramen. Hon lyckades inte så bra.
Men...vad gör hon? Hon gick mot Eric och det såg ut som att han gav henne någonting. Något vitt, det var det enda jag såg.

Mamma harklade sig, så alla drog sig ur kramen. Jag kollade förvånat på Eric igen men han log bara mot mig och gick och satte sig i en fotölj.

- Jo det är ju så att du tar studenten snart ju så därför ska du få en "förpresent" av oss tre.

Jag satt förväntansfull i sängen och väntade på om hon skulle säga något mer. Det gjorde hon inte. Hon kollade frågande på Eric som nickade mot henne. Hon gick fram till mig och gav mig ett vitt kuvär. Jag kollade lite fundersamt på kuväret sedan slet jag upp det. När jag gjorde det hörde jag hur Eric gav ifrån sig en våldsam andning. Jag kollade snabbt och orolig på honom men han mådde bra.

- Vad är det Eric? Var jag tvungen att fråga honom.

Han skrattade och skakade på huvudet.

- Haha nej inget.... fortsätt öppna du.

Men jag kunde se i honoms ögon att det var någonting.

När jag hade fått upp kuväret sökte jag genom det noga och såg en lapp där i. Jag tog upp den vikta lappen och började läsa.

" Ha den äran våran Linnea som innom kort får bära sin studenthatt och visa alla vad du går för"

Jag började skratta. Sedan fortsatte jag att läsa.

" Du har också denna ära att få va tillsammans med denne man ( Eric ) och jag tror att han har något väldigt viktigt att säga till dig."

Va? Jag släppte en förvånad blick från lappen. Kollade på Eric som reste sig ur fotöljen och gick mot mig. Jag kollade förvånat upp mot Erics ansikte och kände hur det började pirra i hela kroppen.

Han satte sig bredvid mig i sängen med sin arm vilandes runt mina axlar och frågade

- Snälla rara Linnea , vill du flytta in med mig?

Jag skrek.

- ERIC DET ÄR KLART JAG VILL DET! Jag slängde mina armar runt hans hals och gav honom en väldigt lång kram.

- Jag älskar dig! Hörde jag Eric lite otydligt eftersom hans mun var  innburrad någonstans vid min axel.



Kunde man få en bättre studentpresent än det som jag hade fått? Nej skulle inte tro det!






PUSS !! <3

Kapitel 32

Här låg jag i sjukhussängen alldels blå i ansiktet. Jag blundade ett par sekunder.Det var så skönt, det kändes som att hela världens somnade på något sätt. Men tydligen så hade den inte det, jag kände en varm hand strykas på min panna ut mot håret. Jag öppnade sakta ögonen.

Eric. Han trängde in sig i sängen tätt intill mig i den lilla sängen. Självklart så hade jag ingenting emot det. Jag vände mig om så att vi låg ansikte mot ansikte. Så fort jag fick syn på Erics vackra ansikte log han varmt mot mig.

*

- Eric? Kan du vara snäll och skicka mig datorn? Jag frågade honom snällt.

Eric kollade på mig vänligt och gick och hämtade datorn.

- Tack! Sade jag när han räckte över den.

Jag klickade mig in på en sida med massor av olika balklänningar och hittade massa fina.

Det fanns en som jag fastnade för på en gång! Den var rosa med flera silver paljetter på flera ställen och volanger. Jag föreställde mig i den, åh det skulle varit en dröm att få bära den! Sedan kollade jag på det värsta som finns när man kollar på sådant här! Priset. 2.500 kr. Visserligen så var det kanske inte så jätte mega dyrt på tanke på att det finns ännu dyrare. Men endå det var väldigt dyrt för att bara bära den en gång.

Sedan kollade jag lite längre ner på sidan och till min förskräckelse ser jag en liten svag text som lyder " Endast 3 kvar i lager"

Ahap, bara att glömma det då?

Eric kom och satte sig bredvid mig och vilade sin arm på mina axlar.

- Hittar du något? Han kollade noggrant på dataskärmen.

- Ja... svarade jag honom.

Jag hann inte säga så mycket mer...

- WOW! utbrast Eric.

Jag skrattade och Eric kollade allvarligt på mig.

- Seriöst Linnea du kommer att se ut som en prinsessa i den där! Saades prinsessa lade han snabbt till.

Jag gav honom en kyss på munnen och pekade sedan på priset. Eric såg lite mer misstänksam ut nu.

Jag suckade och slängde en lång blick på klänningen. Eric såg att jag var så gott som kär i den. Han log och lutade sitt huvud mot min axel och jag kunde känna hur hans mungipor åkte långsamt uppåt.

En dag senare ( En dag kvar till studenten)

Som vanligt så hade jag sovigt jättedåligt. Jag slängde en snabb blick bredvid mig i sängen. Ingen Eric. Jag flög nästan upp ur sängen och höll på att ropa efter honom men hejdades av att Eric kom mot mig med ett stort vitt paket med rosa snören.

- Vad är det här? Frågade jag honom misstänksamt och lite nyvaket.

Eric svarade inte på min fråga utan log bara och närmade sig mig.

Han lade det tunga paketet på min mage.

Jag kollade förvånat på honom. Det var väl inte min födelsedag? Och vad jag vet så är det inte jul.

Eric hade behållt sitt leende, han nickade en halvnickning mot paketet.

Jag knöt långsamt upp snörena och började ta bort tejpen från paketet. Eric gick runt till andra sidan sängen och satte sig tätt intill mig med sin arm på min axel närmast honom.

Jag slet upp paketet.

HERREGUD VAR DET HÄR EN DRÖM!? KLÄNNINGEN!!

Jag slängde mina armar runt hans hals.

- ERIC!!!

- Älskar dig med. Sade han lite kaxigt och gav mig en kyss på munnen.

Visserligen så älskade jag honom över hela mitt hjärta och jag vet att han älskar mig precis lika mycket, men det här!? Jag lyfte upp klänningen från paketet. Den var lika fin som jag kom ihåg att den var, om inte finare.

Men inte nog med det. När jag hade lyft upp den rosa klänningen skymtade jag något vitt också.

Jag slängde en glädjeblick bak mot Eric som satt med båda händerna bakom sitt huvud och log mot mig.

En studentklänning. Jag hade inte varit och kollat på studentklänningar så mycket eftersom mamma hade sagt att jag skulle ärva min storasysters. Men den här var så sjukt vacker.

En vit, ganska kort med ett svart band runt midjan.

- Tack tack tack tack tack tack tack....

Jag blev avbruten i mitt tackande till Eric. Han satte sitt pekfinger mot min mun så jag skulle vara tyst sedan sade han

- Det finns en sak kvar...




----------------------------

Så!! Har inte fått ut något kapitel på väldigt länge men nu har jag sportlov!! Så ska försöka lägga upp massor med kapitel!

PUSS<3

Kapitel 31

Allt var borta.

Jag såg ingenting. Jag hörde bara massa pipande och plingande otäcka ljud. Och... en bekant röst. Erics.
Han snyftade. Jag blev orolig så jag försökte öppna mina ögon,det var svårt det gjorde jätteont. Tillsist gick det.

- Eric... mumlade jag så att det nästan inte gick att höra.

Jag försökte leta efter honom med blicken. Det behövde jag inte göra så länge för det sade "duns" och sedan satt han i sängen vid mig.

- Eric... sade jag igen.

Eric log och strök mitt hår med sin varma hand.

- Älskling, jag är här. Jag kunde se hans blöta,oroliga ögon bara några centimeter ifrån mina.

- Var är vi någonstans? Frågade jag med en orolig röst.

Eric harklade sig. Det tog ett tag innan han svarade.

- Sjukhuset... du fick vätskebrist så du försvann helt, så jag ringde ambulansen och dem kom och hämtade dig, så nu är vi här. Eric tog ett djupt andetag.

Vätskebrist? Jag... fått åka ambulans? Jag fick inte ihop det riktigt.

Eric suckade.

- Åhh... vad du skrämde mig Linnea...

Hans allvarliga ögon tittade rakt in i mina. Jag kunde se en liten tår rinna ner för Erics kind.

Jag tog ett djupt andetag,bet mig i läppen och skakade lite på huvudet.

- Jag är så hemskt ledsen Eric...

En tår föll ner för min kind. Eric satt på sängkanten och kollade bara rakt ner i golvet.

- Älskar dig? provade jag för att se om jag fick någon reaktion från honom.

Hans läppar åkte långsamt uppåt. Mötte min blick. Hans mun öppnades långsamt.

- Älska är ett alldeles för svakt ord att säga till dig, jag älskar dig alldeles för mycket Linnea.

Jag satte mig upp i sängen och såg en spegel på väggen precis framför mig. Herregud! Jag var ju alldeles blå i ansiktet! Jag gjorde en chokad min rakt mot spegeln. Eric fnissade lite, - Fick du svar på varför du skrämde mig så mycket nu?

Jag nickade långsamt. Herregud som jag såg ut! Nästan lika blå som ett blåbär.

- Kan jag gå på stan idag med Malin? frågade jag Eric lite oroligt.
Eric blev genast allvarlig och kollade ner i golvet igen.

Fan.

Jag såg allvarlig på Eric. Sedan suckade jag djupt.

- Men..., började jag.
- Vi ordnar det, promise. Svarade Eric med en lugnande röst.

Hur då? Hur skulle jag få en fin klänning till studentbalen?

Då smäldes dörren upp. Det var en sjuksköterska som kom in.

- Hur mår du Linnea? frågade sköterskan mig snällt.
- Bra... lite yr bara.

Sköterskan nickade förståndigt. Sedan sade hon lugnande saker till mig.

Samtidigt som sköterskan pratade med mig såg jag Erics hand dras mot min. Han lade sin hand ovanpå min och smekte den.

Sköterskan lämnade rummet.

- Älskling...började jag. Eric mötte snabbt min blick.

Jag log.

- Kan du hämta ett glas vatten till mig?

- Of course, anything for my love! Svarade han.

Han stack till badrummet för att hämta ett glas vatten. Han lämnade över glaset till mig. Jag drack upp allt på bara några sekunder. Jag gav Eric glaset och han ställde ner det på ett bord.

Eric reste sig upp. Jag blev orolig. Nej gå inte, tänkte jag. Jag sänkte båda mina ögonbryn. Sedan satte han sin hand bredvid min axel på sängen och lutade sitt huvud närmare mig och kysste mina läppar.



PUSS! <3

Svar på frågestunden!

Egentligen ska frågestunden ta slut imorn men jag svarar idag ist för det verkar inte som att det kommer in fler frågor så här har ni svaren!

 

Anonym :  

När började du att gilla Eric? :))

Svar: Jag började gilla Eric när han var med i mello 2010 :)

Sofia: Jättebra novller!!!:) Hur gammal e du?

Svar: Tack!! :D Jag är 98 alltså 13 men fyller 14 i sommar ;)

Malin: SKITBRA noveller!! Kan du lägga upp en bild på dig själv? :)

Svar: TACKAR! :D Absolut, tror inte jag har gjort det görut så här kmr ett par st :)

Anonym: Håller du på med någon sport? :) Jättebra noveller!! :D

Svar: Yes! Jag dansar!p.s har Kevin ( erics dansare) som lärare :D Taaack så mkt!

Amanda:

                                      Ska du på pop explosion? var i så fall ? :))

Svar: Japp! självklart ska jag gå , jag har ska gå i stockholm :)

Lovisa: Vilken stad är du ifrån?

Svar: Från uppsala ;)

Sara:

Hur många gånger har du sätt Eric?

Svar: Jag tror det är 10... inte helt säker :)

Anonym:

Får du någon insperation av någon när du skriver?

Svar: Nja.. asså jag skriver det som jag känner för och lever mig in i rollerna mer,så jag skriver det som kommer upp i huvudet, haha :)

Anonym:

Favorit färg?

Svar: hm... lila och silver tror jag :)

Agnes:

Kämpa på med skolan! Gör inget om det tar tid mellan kapitlen :D

Svar: Aww tack så mycket!! <3

Sååå det var alla frågor! hoppas att jag inte har missat någon...:s

Tack så hemskt mkt och hoppas ni blev nöjda med svaren! :D

PUSS!<3

Kapitel 30

Jag satt i Erics famn och tänkte tillbaka på det som just hänt. Smset och allt.

" Vill du ha lite anonymt sällskap" Snurrade runt i mitt huvud. Åh! Vilket äckel!

Som tur var så har jag ju Eric vid min sida och så länge jag har det så är allting bra.

Och nu... var det bara 2 dagar kvar till studenten! 2 ynka dagar! Jag kan fortfarande inte fatta det, imorgon skulle jag ut och shoppa någon fin student klänning tillsammans med min bästa kompis Malin. Jag försökte fokusera på det istället och glömma det som hade hänt. Även fast det var svårt. Väldigt svårt.

Jag var så djupt i mitt tänkade, jag hade inte hört att Eric pratade med mig så han var tvungen att fråga mig igen.

- Redo för studenten? Han strök mitt hår bakåt och log mot mig.

- Så sjukt redo som man bara kan bli!! Jag tror jag lyckades att sprida min glädje till Eric.

Eric skrattade.

- Och studentbalen...?

STUDENTBAL? Det hade jag alldeles glömt bort!! Herregud...hur kunde jag glömma det?!

Jag gav Eric en orolig blick. Han såg in i mina ögon och började skratta igen.

- Linnea,Linnea,Linnea. Upprepade han tre gånger.

- Ja men....

Jag hann inte fortsätta. Eric satte sitt pekfinger på mina läppar,drog långsamt ner fingret till hakan och drog mitt huvud närmare honoms så han kunde kyssa mig.

*

Jag suckade djupt.

- Vilken dag...

- Det kan man ju lungt säga, svarade Eric och reste sig upp från soffan och gick in i köket.

Jag skyndade mig efter honom.

- Är du hungrig? frågade Eric mig.

Klockan var endå rätt så mycket. 19.40.

- Mm, svarade jag.

- Så bra! För idag blir det hemmalagad mat. Eric gick fram till mig och kysste mig snabbt på pannan sen tog han fram saker han behövde. Det skulle bli hemmalagad lasagne.

Jag kollade på receptet och försökte att hjälpa till så gott som jag kunde.

När Eric stekte köttfärsen passade jag på att sätta mig på en pall som stog i köket.

Eric vände sig om och såg mig. Han såg förvånad ut. Han sänkte värmen på spisen och gick och satte sig på huk framför mig.

- Linnea, vad är det? Han såg orolig ut.

Jag kände hur det började snurra i mitt huvud. Min överkropp började snurra långsamt runt och runt.

- Linnea!

Det blev bara värre och värre. Han tog stadigt båda sina händer på mina axlar.

- Linnea!? Vad är det?

Han såg oroligt in i mina halvslutna ögon.

- Eric j...jag orkar inte...

- Åh shit. Hörde jag Eric säga och jag hörde paniken i hans röst.

- Vänta jag hjälper dig till soffan. Han tog tag i min midja och hjälpte mig upp. När jag ställde mig upp blev allt som en snurrande jordglob. Vi gick långsamt mot vardagsrummet,han lade mig långsamt och säkert ner i soffan. Han sprang och hämtade ett glas vatten. Sedan räckte han glaset mot mig, jag tog mot glaset och tog ett par klunkar vatten.

- Eric, gå och fortsätt med maten jag klarar mig, jag lovar.

Eric kollade först på mig med blicken " Är du inte riktigt klok!?" Sedan mjuknade han lite.

- Är du säker? Du måste ropa om det är något. Han kollade rakt in i mina ögon tills jag svarade honom.

- Jag lovar, svarade jag.



Sedan försvann allt.




Sådär ett kapitel ute! Herreguuuud vilken vecka :/ Blev ett lite kort kapitel nu men lovar att skriva ett längre sen! Loooovar :)

Glöm inte frågestunden!

Puss! <3

Frågestund!

Jag fick en fråga i blogresponse om jag kunde ordna en frågestund vilket jag tyckte var en jättebra idé så nu kör vi!



Fråga fråga fråga fråga fråga fråga!!! :)

Det går jättebra att fråga i blogresponse och via mail ssaadediary@live.se

Frågestunden avslutas den 12/2

PUSS!<3

Kapitel 29

Eric släppte långsamt taget om mig och med långsamma steg gick han mot dörren. Jag stannade kvar. Jag var så rädd. Så sjukt rädd. Jag hade bara sådan lust att hoppa på Eric och dra honom tillbaka. Det här kunde ju vara farligt lixom?

Eric närmade sig dörren , han tog ett ljupt andetag och satte sitt ena öga vid nyckelhålet och försökte titta om han såg någonting. Jag stog nervöst och väntade på vad han skulle säga.

- Jag ser ing....

Han blev tyst.

- Eric vad är...? Jag blev avbruten.

- Linnea... gå in i sovrummet och hämta min mobil.

Han var rätt så lugn i rösten men endå så var det som att han var väldigt rädd. Jag stog kvar ett tag.

" ÖPPNA DÖRREN FÖR FAAAAAN" Skrek personen bakom dörren. Det bankades hårt på dörren så att dörren skakade.

- Fort!! Skrek Eric.

Nu hade jag inget val, jag sprang in i sovrummet fort som attan och letade efter Erics mobil. När jag hittade den tog jag den och sprang tillbaka till Eric och gav honom den. Han tog den och slog 112.

Mitt hjärta slog för fullt så jag kunde känna dunkningarna i hela kroppen.

" Hej, jag heter Eric och det är en person som har skickat ett obehagligt sms till min flickvän. Och nu står det någon och bankar för fullt på dörren och vi misstänker att det är personen som skrev smset."

Hörde jag Eric säga. Han blev tyst ett tag. Sedan lämnade han adress och tackade.

Eric vände sig mot mig och gav mig en trygg kram.

- Så sjukt ledsen att du behövde vara med om det här Linnea.

Han mötte mina ögon och jag kunde se att hans ögon såg ledsna ut.

- Eric... det är ju inte ditt fel...inte mitt heller. Det viktigaste är att vi mår bra båda två!

Även fast jag visste att polisen skulle komma och att allt skulle bli bra kunde jag inte låta bli att släppa fram ett par tårar. Eric kände att hans tröja blev lite lätt blöt. Han kollade ner på mitt ansikte och drog bort några hårstrån som var för mitt ena öga. Hans hand stannade kvar på min kind och hans hand blev genast blöt av alla mina tårar.

Vilken hemsk morgon.

Jag hörde hur porten till lägenheten öppnades och hur en kvinnlig röst ropade åt mannen som stog utanför våran dörr att komma ner. Det hördes att han inte lydde henne för hon kom upp och hämtade mannen och ledde honom ner. Han var borta.

Dörrporten öppnades igen och det ringde på dörren.

Jag sprang till närmaste spegel och torkade bort alla tårar på mina kinder. Jag tog ett djupt andetag och gick tillbaka mot Eric.

Eric öppnade dörren.

Det var polisen som berättade att allt var bra att han ska få åka till polishuset och de skulle förhöra honom och massa andra saker. Äntligen, nu kunde jag andas ut och slippa oroa mig.

Allt var bra igen. Eller?

- Har du lust att göra någonting? Frågade Eric mig när kvinnan hade gått.
- Som vaddå? frågade jag honom med sprucken röst.
-Äh! Tänkte bara....mysa på soffan?

Jag började att skratta.

- Vaddå? Jag var ju helt allvarlig,jag skulle aldrig skoja om en sådan sak!

Först var han alldeles allvarlig sedan log han också. Han skämtade ju såklart. Men det visste jag redan. Han tog tag i min hand och drog mig mot soffan.

Eric satte sig ner och klappade på sina ben som skulle visa att jag skulle sätta mig där. Det gjorde jag såklart. Eric satte sin arm bakom min rygg och lutade mig lite bakåt. Sedan lutade han sitt huvud fram till mitt ansikte så att han kunde kyssa mig precis så mycket han ville!


Ett perfekt slut på en hemskt dag.


PUSS!<3

Kapitel 28

Nej, nej, nej! Det här kan inte vara sant! Varför skulle det här hända? Varför...?

Jag satte händerna för mitt ansikte så att allt blev mörkt. Jag kände Erics hand ta bort mina händer från ansiktet.

- Linnea, vad är det?

Jag gav honom mobilen så att han fick läsa vad som stog.

" Jag vet vart du bor, jag är inte långt ifrån dig moahaha. Vill du ha lite anonymt sällskap. jävligt snygg är du. PUSS!!?"

Jag svalde så hårt så att det gjorde ont i halsen. Jag kollade på Eric.

Det såg ut som att han läste det om och om igen. Hans ögon var större än normalt och hans mun var halvöppen. Jag svalde hårt igen och kollade oroligt mot Eric.

-Faan.... suckade Eric.

Jag fick inte ur mig något. Jag var alldeles skakig. Visst, det kunde ju vara någon feg typ som bara försökte skrämma mig. Men... tänk om det inte var det... tänk om han var någon mördare eller något? Usch! Tanken fick mig att rysa.

- Eric... jag är jävligt rädd just nu... Jag kände hur det blev fuktigare och fuktigare i mina ögon.

Eric vände sitt huvud mot mitt ansikte och slängde sina armar runt mig och kramade om mig hårt. Väldigt hårt. Jag slängde mina armar runt honom och gav ifrån mig ett snyftande ljud. Jag lade mitt huvud på hans bröstkorg och kände den första tåren komma.

- Älskade Linnea, jag lovar, han eller hon kommer inte göra dig något, inte före mig.

- ERIC! Jag låter ingenting dåligt hända dig! Aldrig!

- Desamma till dig, vi stöttar varandra som vi brukar så kommer ingenting gå fel. Jag lovar.

Erics armar var fortfarande runt mig. Det han hade sagt hade lugnat ner mig lite grann men jag var fortfarande väldigt rädd. Eric kysste mig lugnade på pannan och kände hans läppar säga " jag älskar dig" mot min panna.

Jag log och blev redan på mycket bättre humör.


* RIIINNNGG*

Det ringde på dörren.

Jag blev helt förlamad i hela kroppen. Varenda liten del. Jag kände Eric rycka till, han kramade om mig hårdare. Sedan sade han

- Jag går och kollar genom nyckelhålet.

Jag var alldeles skakig. Egentligen tänkte jag " Nej,lämna mig inte jag är alldeles för rädd" men istället svarade jag

- Okeej....vänta jag följer med!

Eric väntade in mig och lade sedan sin arm tryggt på min midja och drog mig mot dörren.

* RIIIIIIING*

Det ringde på dörren igen. Den här gången en lite längre ringning. Jag stannade upp. Eric vände sig mot mig och visade att jag skulle ta ett djupt andetag. Det gjorde jag. Det gick bra när jag andades in men när jag andades ut var jag helt skakig i rösten.

- Lilla gumman, sade Eric och kramade om mig igen. Kommer du ihåg? Ingenting skulle hända.



Ingenting.





Ojojoj! :o

PUSS!<3

Kapitel 27

Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi började närma oss Erics lägenhet. Jag slängde en snabb blick på Eric. Han såg trött ut. Inte så konstigt kanske, klockan var ju nästan halv fyra på morgonen.

Eric parkerad bilen på parkeringen utanför lägenheten och vi knäppte av oss våra säkerhetsbälten. Jag öppnade dörren och tog mig ut. Jag var så trött! det kändes som att hela jag skulle falla ner på marken vilken sekund som helst. Eric kollade på mig och han kunde se att jag var väldigt trött. Han gick mot mig med ett varmt léende och tog ena armen runt min rygg och den andra lade han under mina ben, sedan lyfte han upp mig. Jag var såklart inte beredd på det så jag gjorde någon konstigt min som Eric började gapskratta åt. Jag log. Eric började gå mot porten, det var så mysigt att få ligga omkramad av Eric. När han gick guppade det lite grann, det var som att bli vaggad till sömns. Jag burrade ner mitt ansikte mot Erics bröst och lade min höger arm runt hans rygg och kramade om honom.

Eric tryckte på dörröppnaren och gick in i lägenheten, upp för alla trappor. Jag slöt mina ögon ett tag, jag höll på att somna! jag öppnade ögonen fort igen och försökte hålla dem öppna. Vilket var väldigt svårt.

När vi hade kommit fram till dörren sade Eric

- Tyvär så måste jag släppa ner dig nu.

Jag lyfte upp mitt nerborrande ansikte från Erics bröst och mötte hans blick. Jag gjorde en ledsen min men log sedan. Eric ställde ner mig på på golvet och låste upp dörren och vi gick in.

Eric gick mot sovrummet och vinkade in mig med sig dit. Jag följde såklart efter honom.

Eric styrde mig mot den sidan jag brukade sova i sängen. Han drog upp täcket och hjälpte mig ner i sängen sedan lade han det varma täcket över mig. Han kramade om mig och gav mig en lång kyss på munnen innan han gick för att lägga sig han också.


*

12.34 var klockan när jag vaknade. Jag vände mig om för att kolla om Eric låg där. Det gjorde han. Han hade slutna ögon och hans arm var runt mig. Jag log för mig själv och fortsatte att kolla på Eric.


Tillsist öppnade han sina ögon,långsamt. Först såg han lite rädd ut, han var nog inte beredd på att han skulle vakna upp och se två ögon stirra på honom. Sedan vände det, han log.

- Godmorgon älskling. Sade jag varmt till honom.

Han såg trött ut men det hindrade inte honom att säga

- Godmorgon världens mest underbaraste,snyggaste,snällaste,fantastiska,sötaste bästa flickvän!

Jag blev så glad så att jag slängde mig över honom och gosade mig in i Erics varma armar. Han strök mitt hår långsamt och mjukt. Jag kände hur jag nästan höll på att somna igen!

- Vill min underbaraste,snyggaste,snällaste,fantastiska,sötaste bästa flickvän ha frukost?

Jag log och nickade som svar.

- I will fix! sade han samtidigt som han lämnade sängen och han lämnade rummet för att gå in i köket.

Det blev genast väldigt kallt så jag kröp ner under Erics täcke. Det var som jag misstänkte. Väldigt varmt.

Jag slöt ögonen och började få upp bilder i huvudet på Eric. Fantastiska bilder.

Plötsligt kände jag hur någon lade sin arm på min axel. Det var ju inte så svårt att gissa vem det var. Jag vände mig om och såg Eric stå med en bricka med massa goda saker på. Pannkakor,stekta ägg,bröd,gurkor,ost och massa mer saker.

Jag flyttade på mig så att Eric kunde få plats i sängen han med. Men jag flyttade inte så jättelångt eftersom jag ville ju sitta så nära honom som möjligt. Eric gav brickan till mig medans han satte sig ner, sedan tog han tillbaka den. Han hällde upp te i bådas muggar och jag tog en nystekt pannkaka och hällde lite lönnsirap på den. Åh! gud vad god den var. Jag njöt så länge jag hade den i munnen.

- Att du var en sådan här duktig kock visste jag inte Eric!

Jag kollade på honom och han började skratta.
Jag fortsatte att äta och äta och äta. Det var så gott!

Min mobil vibbrerade så jag tog upp den från nattduksbordet för att kolla.

Jag släppte mobilen rakt ner i sängen och gav Eric en väldigt orolig blick... det här är inte sant

PUSS!<3