lördag 21 april 2012

Kapitel 43

klicka för musik vet inte varför men har fastat för kents musik när jag gör mina noveller :P

"-Eric!?" Jag skakade om honom snabbt men jag fick inget svar.

Jag fick panik, tårarna strömmade ner i all världens fart.Jag skyndade att ta upp min mobil för att ringa 112.

De svarade och jag berättade vad som hade hänt och vart jag var någonstans. De sa att det skulle komma inom kort,men just nu gick allt så mycket långsammare, en sekund var som en timme. Jag slängde mig ner hos Eric och lät tårarna rinna ner från min kind på hans kostym.

Jag hörde ljudet från ambulans sirerner närma sig. Jag sprang ut till ambulans personalen och skrek åt dem att de skulle skynda sig. Jag sprang fort mot Eric och de var tätt efter. Personalen slängde sig ner hos Eric för att ta honoms puls.

"-Han har svimmat av!" Utbrast en utav killarna.

En sprang iväg för att hämta en bår att lägga Eric på och föra honom till sjukhuset med ambulansen.

Tårarna slutade inte att rinna. Jag tog tag i Erics hand,men fick inget svar som jag brukade.

En utav personalen sade åt mig att följa med in i ambulansen och till sjukhuset. Jag och killen som sa åt mig satte oss där bak med Eric. Killen lade armen runt mig.

"-Han kommer bli bra."

Jag kollade på Eric som låg på båren avsvimmad. Jag stängde ögonlocken och tänkte på den dagen jag och Eric träffades för allra första gången.

"-Eric..." Sa jag med sprucken röst. Ögonlocken var fortfarande stängda.

"-Jag älskar dig..."

Killen som satt bredvid mig förde sin arm upp och ner på min rygg.

Ambulansen stannade och två stycken öppnade bakluckan och drog ut Eric.

"-Följ med mig." Killen tog tag i min arm och tog med mig in i sjukhuset.

"-Här får du vänta" Sade han och pekade på ett väntrum.

"-Aldrig, jag ska följa med honom!" Jag kollade alvarligt på killen och såg hur det körde iväg Eric mot en hiss.

Jag försökte springa mot Eric men blev stoppad.

"-Ledsen men du får tyvär inte det, men han kommer att bli bra"

Sedan försvann han med de andra.

Jag satte mig på en stol i väntrummet. Det var bara jag där. Mitt ansikte dök ner i båda mina händer och snart var mina händer fyllda med tårarar. Jag snyftade. Allt jag önskade nu var att bli omfamnad av Eric, mötas av hans varma leende,hans snälla komplimanger, hans tröstande, att få se hans ögon,hans kyssar. Mitt allt. Mitt hjärta. Jag blir svag,osäker och rädd så fort jag inte får vara med honom.

Jag satt och skakade och lät fortfarande tårarna rinna ner i mina händer.


1 timme senare

Jag såg en sjuksköterska komma mot mig.

"-Du är med Eric va?" Sade hon snällt mot mig.

"-Ja"

"-Vill du träffa honom?" Hon log mot mig.

Mina ögon förstorades och jag flög upp ur stolen.

"-Ja!" Utbrast jag.

Hon log och vinkade med mig.

"-Här är det" Sa hon när vi hade stannat utanför en dörr.

Jag log mot henne och slängde upp dörren och fick se Eric ligga i en säng.

"-Eric!" Jag sprang mot honom med världens leende på läpparna.

Eric log ett sådant leende jag hade längtat efter.

"-Älskling!" Han slängde armarna runt mig när jag hade hoppat upp i hans säng.

Då kom tårarna igen.

"-Jag blev så jävla rädd Eric!"

Jag såg in i Erics ögon som jag också hade längtat efter och han i mina.
Eric log ett litet leende.

"-Men du var allt tuff du Linnea, inte för att det förvånar mig men de där killarna var rätt så kraftiga."

Jag skrattade.

"-Det har jag ärvt från dig Eric"

"-Jag har saknat dig Linnea" Sa han med sin mjuka röst som jag också hade längtat efter att få höra.

"-Vad tror du jag har gjort,du dödade nästan mig av rädsla Eric!"

"-Men nu är allt bra igen." Sade jag innan Eric han säga något och jag kramade om honom hårt.

"-Linnea?" Sa han och stängde ögonlocken.

"-Eric vad är det?!" Jag såg oroligt på Eric.

Eric log.

"-Lugn, du vet när jag sa att ingen är perfekt?"

"-Ja?"

Jag plaserade min hand där jag kunde känna Erics hjärta slå.

"-Jag ljög, du är perfekt Linnea, helt perfekt" Han öppnade sina ögon och fäste sin blick på mina fuktiga ögon och log.

Jag log ett leende som aldrig förr till Eric.

"-Om jag är perfekt så måste du ju vara..." Eric avbröt mig.

"-Sh" Han satte sitt pekfinger på min mun och drog mig närmare honom och kysste mig precis på det sättet som jag också hade längtat efter.

Jag flätade in mina fingrar i Erics hår och han gjorde likadant på mig.

Nu var allt bra igen.





----------------------------------------------------------------------------------------

Förlåååt för att ni fick vänta länge , men här är ett iaf! :)



1 kommentar: